Nedstämd

Har hälsat på en väldigt kär och nära vän sedan många år tillbaka. Hon lever ett Svenssonliv. Hus, man och två barn. Hade några jättetrevliga timmar hos dom. Den äldre dottern vill leka med mig ensam i sitt rum och ettåring vill upp i mina armar och vill höra sagor och bara bli buren. Tänka sig att världens sötaste unge kommer med armarna utsträckta till dig och vill upp i just din famn. Vilken lycka! Vem visste att Svenssonlivet skulle vara eftertraktat??

Har aldrig tänkt så mycket barn än mindre att jag inte kan bära barn. Men så träffade jag min prinsessa min alldeles egna pelirroja. Och med henne kom dom känslorna fram. Att med henne vill jag ha barn. En liten en. Men är man med en tjej så kan man ju aldrig få en blandning utav oss bägge. Vilket är gör att mitt hjärta gråter floder ibland.

Men så glömmer man bort sig. Och så kommer man på att inte någon av oss kan bära barn och vi får inte heller adoptera och vi har inte heller en miljon till surrogat. Å då slits mitt hjärta i massa små bitar och tårarna trillar. Och det är just då som jag ska vara så positiv. Att tre nära vänner har fått barn i år och tre till ska ha snart gör inte saken bättre. Jag blir mera påmind om att vi kan inte få barn just nu.

Istället fyller vi vårt liv med en katt som är våran bebis. Vi sover länge på morgnarna. Går på restaurang ofta, springer på konserter när det passar. Typ allt sånt som våra kompisar till småbarnsföräldrar inte gör. Vi fördjupar oss i tv-serier och skaffar hobbies och obsessions som är på annat håll än var barn är.

Nu ska jag sudda bort mina negativa tankar och torka mina tårar och tänka på vilket underbart liv jag har. Jag har en underbar prinsessa till flickvän som älskar mig överallt annat och jag lever inte på socialbidrag. Varför jag tog med det sista vet jag inte. Har svårt att hitta vad som är positivt just nu bara antar jag.