I bilen hem berättar hon om en känsla hon fick på dopet hon hade varit på. Att när barnet bärdes fram till altaret för dopakten så hade min prinsessa blivit väldigt känslofylld. Hon beskrev alla känslorna för mig och avslutade med att hon trodde att det KANSKE kunde ha berott på att hon kanske aldrig skulle få bära fram något eget barn till altaret för ett dop. Mina tårar började rulla så sakta.........
Förstår så väl att man inte kan vara positiv hela tiden. Att tänka att klart vi kommer att få barn vi med. Den där jäkla miljon till ett surrogatbarn känns så himla långt långt borta! Och jag som hade slitits med barntankar redan i helgen och min fästmö brukar inte alls vara så här negativ. Den lotten har jag tagit på mig. Stackars henne som måste plocka upp skärvorna efter mig och torka mina tårar hela tiden.
Så denna vecka kommer att innehålla ett samtal till någon psykolog jag kan sitta och snörvla hos. Sedan imorrn ska jag köpa bebispresent och sedan ska vi och hälsa på det senaste bebistillskottet i vår fantastiska vänkrets.
Men först ska jag torka tårarna, samla mig och hitta något positivt något som får mig att le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar