Besök hos doktorn.

Skulle möta upp mys på vårdcentralen. Är där tidigt. Letar parkering och letar mer parkering. Blir stressad och arg. Är ute i god tid. Men ändå ska det vara så svårt att få parkering. Till slut efter många om och men hamnar jag än en gång på parkeringen längst borta, en man i 60-års åldern kommer och knackar på min ruta. Han säger att jag får ta hans plats. Jag tackar glatt och ivrigt. -Såklart säger han du är så söt.
Så roligt med komplimanger :)! Tack och lov hade han en parkering som var tillräckligt stor för Griffin. Världens puckigaste parkering f öv. Bilar kom inte ut från sina parkeringar. Djupa gropar som gjorde att man kunde "hoppa" in i andra bilar. Tjoflöjt att det hjälpte med någon parkeringshjälp där. Man fick gasa lite extra för att komma upp ur dessa 20-30 centimeters djupa gropar. Men Griffin och jag klarade oss.

Var sen till doktorsbesöket. Men knackade på dörren. Doktorn låste upp dörren. Nej sa doktorn och försökte stänga dörren mitt framför min nos. Han är så skojsig. Eller ja så många gånger har jag träffat han. Sedan gick vi igenom listan som min älskling hade gjort. Allt hade ju att göra med whiplashen. Så doktorn fyller nu i papperen och skickar till försäkringsbolaget. Skönt och det skulle bli bättre med all värk hon har hela tiden, han lovade det.

Blodprov

Sista sjukdagen känns det som. Har inte tagit någon Alvedon. Och mitt magont har nästan helt slutat. Magontet har varit lite konstigt det har varit som massor med små knivar som har stuckit mig i magen samtidigt. Men det verkar snart vara borta.
Var uppe på sjukan en sväng och lämnade blod för det årliga läkarbesöket. Olga hette uskan som stack mig. Hon stack ordentligt bra vilket jag gav henne komplimanger för men det var inte intressant för henne. Tragiskt tyckte jag hon kunde väl bara ha sagt tack. Eller åtminstone gett mig ett leende. Nej istället valde hon att titta bort och sa inte ens hej då. Jag får kanske skylla på att hennes svenska inte var på topp.
Ska bli schysst att komma till doktorn på torsdag. Min prinsessa följer med. Vilket är hur underbart som helst. För under det gångna året när vi har diskuterat vad som sades på förra besöket (fick ett besked om att jag låg i limboland och skulle antagligen utveckla en ny och aggressivare form utav sjukdom som mest troligtvis kommer att pajja min lever) så har jag bara kommit ihåg det negativa. Eller så har jag inte kommit ihåg något alls. Men så finns ju Hon där som bara har störtkoll på allt och vill mig absolut inget annat än väl. Hon berättade för mig vad doktorn hade sagt.
Får väl se om jag fortfarande är i limboland. Jag har iaf gått ner i vikt cirka mellan 5-10 kg. Det hjälpte ju något otroligt mycket att jag fick sänka mitt cortison till endast 5mg per dag. Och att min alldeles egna prinsessa har lagat viktväktarmat och påmint mig. Handlat bra mat osv. Utan hennes stöd kan man ju fundera på vart jag skulle vara idag.